amandai

Idag känner jag mig fruktansvärt analytisk och reflekterande. (Kanske,som jag
skulle gissa på, är det för att jag sitter med min svenskauppsats.) Jag tänker
lite kring hur dethär med skolan påverkar oss. Och hur kraven på oss ser ut.
Det har hänt en hel del sen jag började på gymnasiet. Från att ha högst betyg
 i klassen, till och med på skolan, till att hamna i en klass där alla är relativt jämna.
 Det är en omställning som de flesta utav oss har fått gå igenom. Majoriteten av
personerna i min klass är elever som var bland de bästa i sina föregående klasser.
Och det märks. Ganska tydligt. Jag tänker inte nämna några namn - men det finns
ett antal besserwissers som är bäst på allt. I alla fall enligt deras eget tycke. Man
undrar när dem ska släppa det och växa upp. För vi går inte på högstadiet längre..
    Som sagt, kraven på oss har också vart en helt annan historia. Från högstadiet
 där lärarna gärna ville sätta VG på allt man gjorde för att man ju fått med så mycket
 fakta och lite egna åsikter. Men nu..? Helt sjukt. Allt skall analyseras och reflekteras
och diskuteras in i minsta detalj. Personligen har jag väl inga problem med det längre,
men i början var det riktigt jobbigt. Sedan är det individuellt från lärare till lärare vad
 man har för krav på sig. Och hur mycket hjälp man får att fylla kraven. En del är riktigt
 hjälpsamma och indikerar till punkt och pricka vad det är man skall göra och hur man
 skall tänka. Andra ger inte ens tillbaka proven vi gjorde för ett halvårsen... 
    Sedan har vi också en tung psykologisk faktor som gärna gör sig påmind då  man
minst anar det och om man är - gud förbjude - nöjd. Den avskyvärda prestationsångesten.
Om man har pluggat riktigt mycket inför något prov, gjort en massa uppgifter och tycker
att man kan allt, och det sedan går dåligt och man inte får mer än ett G, då känner man
sig fruktansvärt dålig. Allt detta enbart eftersom prestationsångesten sätter in sin
 omedelbara verkan. I min ordbok står prestationsångest i motsats till motivation. För där
 motivationen går ut kommer prestationsångesten in. Ibland blir jag så arg, för att jag pluggar
och det går dåligt. Därför slutar jag att plugga, och får dåliga resultat på några prov, utan att
känna prestationsångest - för jag har ju inte ens pluggat till proven och därför kan jag inte
heller bli missnöjd, eller hur? Då kan jag känna hur jag vill rycka upp mig och bli bättre igen.
 Så jag börjar plugga igen, och har funnit en bit av den motivation som behövs. Går det dåligt
 efter det, dvs trots pluggande ett g eller vg på ett prov - så kommer ångesten att fylla min kropp,
 bygga bo och långsamt äta upp min insida tills allt brister och jag hatar skolan, migsjälv och
 alla runt omkring mig. Duktig-flicka syndromet har slått hål på mitt huvud och tvättar noggrant
min hjärna med dess absurda ideologi om en tillvaro där jag måste vara bra på allt alltid. Tro
 fan att man inte orkar med  någonting då.
    Jag vet att man måste låta sig misslyckas någon gång. Och det gör jag ju, jag tillåter migsjälv
att misslyckas då och då. Det är när jag inte tillåter mig det men ÄNDÅ misslyckas som det tär
 på kroppen. Och det, mina vänner, är det som är jobbigt.

Nu är det iallafall dags att återgå till min svenskauppsats. Efter den väntar nämligen
samhällsuppgift, teknikpluggande samt en fet kemibok. Matten orkar jag inte ens tänka på.

Jag är läskigt lugn och tämligen ineffektiv när jag borde vara stressed-out och
helt panikslagen. Kanske reagerar jag såhär på otrolig stress. Jag vet inte, och
tänker inte stanna tillräckligt länge för att finda out.

Pusshej!