amandai

ibland blir jag så trött på mänskligheten och allt kring den.
(ja, inte minst utan i vissa lägen också framför allt mig själv.)
hur fan fungerar vi?
hungriga efter bekräftelse,
desperata efter uppmärksamhet,
utnyttjar andras osäkerhet,
åh mer och mer.

och varför reagerar jag ens? det har vart så sedan grottmän sprang omkring med yxa och höftskynke á la tarzan,
kommer sannerligen så förbli tills vi tar semesterweekends till saturnus.
dåliga paralleller. önskar att jag hade haft jies medfödda förmåga.

anyways.
det är lov och jag borde vara happpy och nöjd.
jag kanske är det. jag kanske är sånhär när jag är nöjd?
cynisk och jävlig


vet inte ens vad jag gör uppe.
försöker skriva mig clean i huvudet antar jag.

borde göra det på the old fashioned way

gillar inte detta alls