amandai

Det borde vara höst och gult och rött
men någon tog mina färger
kulisserna blev gråa
nu är det vått och staden längtar
vart jag än går är det regndroppar ivägen
jag faller lite grann,
snubblar till i höstmörkret
mina fötter passar inte in bland löven
räknar regndroppar tills
det enda röda är färgen
på våra väggar

jag fördriver tid och sparar
när det tar slut vill jag hoppas
jag glömmer och tänker
och längtar lite till.
 
det är monotont och depressivt
och ingen vet inte ens jag-
och jag vill inte det

för jag låter regnet ta det
enda höstiga mysiga.

det är seriöst nu parisabstinens
som jag skulle säga på skalan
känns ungefär lika rätt som
en sverigedemokrat på ett kd-möte.

jag vill gräva gräva gräva tills
allt blir lätt igen och

det var nog allt